Facit

På köksbordet står en kaffekopp. En, inte två. Annars är allt sig likt. Samma kök, samma hus, med samma grannar. Enda skillnaden är att Nilsson bredvid inte hänger över häcken, aldrig sölar när han parkerar för att haffa farsan och snacka lite bilar. Snacka bilar med farsan gör ingen längre.

Det känns inte som skolk när Kenny svänger höger ner mot verkstaden i stället för vänster och skolan. Det hade inte känts så på hela veckan. Inte ens när han såg magistern på begravningen. Det var som om inga gamla regler gällde. Kenny gasar men inte alls som förut.

Verkstaden med farsan huvudstupa i bakluckan på en kombi med dammsugarslangen. Radion på högsta. Till och med Dodgen i garaget bredvid. Baklysena skymtar i öppningen. Bakdelen hade klarat sig helt utan bucklor. Skumt. Som om inget hade hänt. Framdelen är som en ihopknycklad ölburk. Som när man tar sats och stampar på en. Det var tydligen rattstången som dödat hur man nu kunde säga det. Rattstången som farit in som ett spjut i bilen. Inte alls som på moderna bilar. Polisen hade till och med berättat att i en modern bil hade han kanske klarat sig. Åtminstone haft en chans. Ändå ville farsan ha bilen tillbaks när utredningen var klar. Kenny hade inte frågat varför. Skit samma. Kenny släpper moppen i asfalten. Han gör det hela tiden nu. Den klarar det. LIte repig blir den väl, men repor gör inget. Moppen spelar egentligen ingen roll överhuvudtaget. “Den tar mig från A till B”, brukade Rickard säga om sin Saab. Precis så är det med moppen.

/ Ur Tro, Hopp och Burnout av Johan Unenge.